Ibland känner jag mig lite ensam
Ibland rullar en tår ner för min kind när jag i tanken får små återblickar och kommer att tänka på olika minnen av Mamma. Likaså kan jag bli djupt berörd när jag tänker på allt som Mamma inte hann uppleva och saker jag gärna vill berätta eller fråga henne om.
 
Vilka meningsskiljaktigheter vi än har haft är hon ändå min Mamma som jag älskar och kunde berätta allt för (nåja, nästan i alla fall). Jag önskar så att hon hade fått stanna hos oss lite längre och jag saknar henne nog lite extra nu under min graviditet.
 
Jag pratade med en kollega för ett tag sen vars fru är gravid och de pratade om att fruns mamma skulle komma och bo med dem den sista tiden under graviditeten och den första tiden efter förlossningen för att avlasta och finnas till hands.
 
Många tankar snurrar i huvudet nu och det är många frågor och funderingar. Hur gör andra med [...]? Är [...] normalt? Hur tänker andra om [...]? Visst finns all möjlig information på nätet och man kan bolla med andra via sociala medier och hos barnmorskan, men det blir aldrig riktigt samma sak ändå.
 
Jag skulle vilja ha någon som känner mig och som vet hur jag fungerar, men som ändå har gått igenom samma själv: Mamma. Andra har sina mammor närvarande och stöttande, men tyvärr har inte jag det och kommer aldrig mer att ha.
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress