När verkligheten börjar komma ikapp

Publicerad 2014-10-22 10:00:42 i Allmänt,

Det var en lång dag på kliniken igår. Jag vaknade vid 4 på morgonen och var inte i säng förrän efter 22. Många långa timmar av dem utreddes Flimmra på kliniken och vi sprang fram och tillbaka med en mängd olika bedövningar. Diagnosen blev i slutändan (som sagt) en kronisk förändring i haserna med en osäker prognos. Kvällen gick åt till en del googlande och jag försökte läsa på lite om spatt eftersom jag visste så lite om det.
 
Vad jag hittade var väl egentligen inte särskilt upplyftande. Spatt verkar vara väldigt lurigt. Eftersom det är en kronisk förändring kommer hästen alltid att påverkas av det och kan få en annorlunda gång, men den behöver inte nödvändigtvis ha ont av det. Smärtan och de "aktiva" perioderna av förloppet kan vara svåra och jobbiga eller näst intill obefintliga. I smärtfria perioder går hästen att rida förutsatt att man tar det lite försiktigt och värmer upp ordentligt. Likaså ska hästen röra på sig dagligen. Eventuell vila ska vara aktiv sådan.
 
Samtidigt verkar det inte som om ridningen i sig påverkar spatten. Det enda jag har hittat som kan förvärra den och skapa smärta är slag eller fysiskt våld mot hasen. Men trots det kan smärtan komma i perioder. Det verkar vara väldigt olika från häst till häst. Vissa hästar går att rida som vanligt utan att de påverkas av det och andra måste avlivas.
 
Avel verkar heller inte vara att rekommendera, även om själva spatten i sig inte är ärftlig. Men eftersom man inte vet det säkert och att man tror att spatt kan uppkomma på grund av exteriör fel rekommenderar de ändå inte avel. Så tyvärr Flimmra, inga föl.
 
Flera hästar jag läste om hade fått vilo- och behandlingsperioder på över ett år. Vissa blir bra andra inte, så självklart känns ju den här diagnosen inte alls speciellt rolig. Framtiden är oviss och behandlingarna förmodligen både långa och dyra med långa träningsscheman och konvalecens efter. Problemet med Flimmra är ju att hon verkligen vill träna och röra på sig. Ju mer jag rider henne desto gladare blir hon. Men nu går inte det. Jag hoppas verkligen att oavsett om det blir bättre eller sämre att förloppet går snabbt. Ska det bli bra så hoppas jag att det går fort och ska det bli sämre hoppas jag att det också går fort. Framför allt för Flimmras skull, men även för att ovissheten så klart inte är något rolig att leva med.
 
Min lilla ponny. I sju år har vi busat och haft roligt tillsammans och jag hoppas verkligen att det kan bli många fler såna år.
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Postat av: Dessi

Publicerad 2014-10-22 10:34:51

Hoppas det blir bra.....

Vet en häst som fick det när den va tre..... Han gick som vanlig ponny till han var över 30.... så det är bara att hålla tummarna för lilla Flimmra

Svar: Tack! Jag håller tummarna så knogarna vitnar... 😏
Annika

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Annika

Välkomna! Jag som driver den här bloggen heter Annika Lindström och är bosatt i Sigtuna utanför Stockholm. Här skriver jag om allt som rör mitt liv och kanske särskilt min fritid, vilken jag delar mellan stallet och olika pyssel hemma. Kontakt: annika.c.lindstrom@gmail.com

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela