När vi plussade

Publicerad 2014-10-07 12:53:18 i Allmänt,

Jag har fått lite frågor om min graviditet, hur det gick till när vi plussade och så. Så jag tänket berätta lite...
 
I juni började mina p-piller ta slut och vi pratade om ifall jag skulle förnya receptet eller om vi skulle försöka skaffa barn. Barn hade vi egentligen pratat om ett tag, men mer som en framtid. Jag visste väl vad jag ville, men Johan var lite mer tveksam. Efter lite bollande fram och tillbaka bestämde vi oss i alla fall för att köra på. Man vet ju trots allt aldrig om det går eller hur lång tid det tar. Jag hade hört att det ofta tar lång tid för kroppen att återställa sig efter att den har fått p-piller under en längre tid, men räknade väl med kanske två månader. Eller i alla fall var det vad jag hoppades på för jag ville gärna ha ett beräknad datum någon gång på våren för att kunna njuta av sommaren utan att vara höggravid då.
 
Och förvånande nog fungerade min plan väldigt bra. Min menscykel har har alltid varit ganska regelbundet så när jag gick en dag bara över tiden åkte jag förbi apoteket och köpte hem ett graviditetstest. Jag kände ju i kroppen att den inte var precis som vanligt. Det var egentligen inget särskilt, men en känsla ändå.
 
Jag köpte testet på väg hem från stallet efter att ha tagit emot hovslagaren. Johan låg och sov men skulle iväg till jobbet sen och jag skulle tillbaka till stallet på kvällen för dressyrträning. Jag var lite nervös och funderade på när jag skulle göra testet. Skulle jag vänta till morgonen efter eller skulle jag göra det på en gång? Jag bestämde mig för att skjuta på det (mest av nervositet tror jag, haha) och berättade ingenting om att jag köpt det eller så för Johan.
 
Jag vinkade av Johan när han åkte till jobbet och kunde sen inte hålla mig längre. Så jag läste på hur man gjorde testet och tänkte att det väl inte var något att skjuta på. Innerst inne visste jag ju redan, så plusset på stickan blev mer en bekräftelse. Ändå blev det som en chock. Adrenalinet pumpade runt i kroppen och jag blev ganska skakis, haha.
 
Som bevis fotade jag stickan innan jag slängde ut den med soporna på vägen tillbaka till stallet och funderade på hur jag skulle berätta för Johan. Så fort jag satt mig i bilen ringde jag honom och sade "Bara så att du vet kommer du få stå ut med mina humörsvängningar i nio månader nu". Det tog inte många millisekunder innan han förstod. Han blev lika glad och chockad som jag. Vad vi sade sen minns jag inte riktigt, men vi la på och han ringde och berättade för några släkt och vänner. Själv åkte jag vidare till stallet, berättade där eftersom jag betedde mig lite frånvarande (haha) och red sen dressyrträningen.
 
På kvällen pratade jag med Pappa och dagen efter med mina syskon. Jag ville ännu inte göra det offentligt för alla, men till slut var det så många som visste ändå att jag lika gärna kunde skriva ut det på bloggen och facebook. Visst är det fortfarande väldigt tidigt och jag har ännu inte klarat av de första 12 kritiska veckorna, men ni kan lika gärna få följa med på hela resan oavsett medgång eller motgång. Bloggen och ni läsare är trots allt en del av mitt liv :)
 

Kommentarer

Postat av: Caroline

Publicerad 2014-10-08 22:06:51

Det är så himla kul att du är gravid, blev också chockad när jag fick veta det av Stefan =)! Vi är barnvakter sen, närsomhelst :D

Svar: Tack! :D
Annika

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Annika

Välkomna! Jag som driver den här bloggen heter Annika Lindström och är bosatt i Sigtuna utanför Stockholm. Här skriver jag om allt som rör mitt liv och kanske särskilt min fritid, vilken jag delar mellan stallet och olika pyssel hemma. Kontakt: annika.c.lindstrom@gmail.com

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela